Say how you feel and never apologize for being real
Mitt huvud sprängs snart. Alla dessa jävla tankar gör mig galen. Det är farligt att tänka, och jag vill egentligen inte. Men hur kommer man undan? Jag vill sova, men av någon anledning har mina jävla sömnproblem återkommit. Antar att det är därför jag beter mig som en zoombie om dagarna. Kan heller inte påstå att det blir bättre av att komma hem.. Jag saknar mamma. Jag känner mig så ensam här, extra övergiven. Har legat i sängen ett tag nu, försöker komma undan. Jag orkar inte höra, orkar inte vara. Jag vill egentligen gråta, få ut mina känslor och visa mig mänsklig. Men nej, jag gråter inte. Det är bara svaga som gråter, säger han. Jag vet inte varför jag lyssnar. Det är inte för att att jag är rädd, utan för att det alltid har varit så. Jag gråter inte och jag pratar inte, det bara är så. Men ibland önskar jag att det fanns någon, någon att luta sig mot, känna trygghet och kanske till och med kunna få lägga en tår hos. Ibland, när det känns såhär.
Jag säger inte att jag inte har vänner, jag säger bara att det är så få som skulle förstå. Förstår jag ens själv? Därför är det lika bra att knipa igen. Människor är rädda och svåra att förstå sig på.
Jag vill egentligen inte längre, men jag antar att jag som vanligt inte har något val. När fan ska det räcka?
