Jagad av min verklighet
Jag kan inte låta bli att njuta av att äntligen ha lämnat Uppsala. Jag saknar mina vänner och min fina familj, såklart. Men jag är så oerhört lycklig över att få slippa den jävla staden. Så mycket skit som jag äntligen har fått en chans att faktiskt få lägga bakom mig.
Dom säger att tiden läker sår, men jag tror inte på dom orden. Tiden kanske kan stoppa blödningen, men såren tror jag aldrig helt läker. Dessutom kommer jag aldrig, aldrig glömma. Minnena kommer leva med mig för alltid, för dom kan ingen någonsin hjälpa mig radera.
Men jag har fått chansen att komma bort, åtminstone för ett år. Och jag är så tacksam för det.
Det handlar inte om att fly, för jag vågade stanna. Mycket längre än vad jag trodde jag skulle. Jag vågade till och med stanna kvar i liv, och det är nog det modigaste jag någonsin har gjort. Att fortsätta leva när allt jag ville var att dö.
Kommentarer
Trackback
