eliserangstedts

Hänt lite av varje på sistonde. Tagit mysiga promenader med mamma, shoppat lite, festat, jobbat, tränat, firat jennifer, tänkt, hängt på birger, hamnat på mina drömmars efterfest, jobbat lite till, kollat på lillebror i Musik Direkt, träffat gamla vänner osv.

Jag är så jävla förvirrad. Känns som att hela mitt huvud bara är ett enda stort ihoptrasslat garnnystan som behöver både lite och mycket hjälp att redas ut.

 

Jag känner mig inte glad längre, inte ledsen heller för den delen. Jag känner ingenting alls, och det är nästan ännu värre. Jag är rädd för framtiden, men livrädd för att stanna. Jag är rädd för handlingar, men livrädd för ord.

Jag känner mig ensam och jag är trött på den känslan. När de bad mig komma tillbaka var det knappt så att jag reagerade på orden, jag förstod att de skulle komma. För hjälpen är egentligen det enda jag behöver. Jag är trött på att vara iskall, trött på att vara sjuk, trött på att vara rädd och trött på att hata. Jag är trött på tomma ord, färglösa leenden och vassa knivar. Jag är trött, så jävla trött på allt som har med mig själv, mitt psyke och mitt liv att göra.

Ett utbyte av mig själv, min stad och min omgivning skulle vara något.

 

Nej men jag ska sluta var bitter, jag har ju trots allt mat på bordet och tak över huvudet.