eliserangstedts

Jag är så svag mot dig, mot dom, mot allt. Jag trodde jag hade vuxit, blivit stark och lämnat allt bakom mig. Men nu sitter jag här med en mörk historia i bagaget som jag är livrädd för ska återupprepas. Jag trodde jag hade förändrats, blivit någon annan. Någon bättre. Men jag blir påmind hela tiden. Hela jävla tiden blir jag påmind om det som varit. Och det gör det så svårt för mig att kunna skapa något nytt. Något bättre. Det är så mycket minnen som skrämmer mig, så många bilder jag bara vill glömma. När jag tänker tillbaka är det som om alla dessa år utspelades igår, och jag minns allt så väl. Det jag bär på är så mycket, så mycket jag önskar jag kunde få lasta av mig någonstans. Detta handlar inte om att jag tycker synd om mig själv, för det har jag aldrig gjort. Men jag kan inte låta bli att vara så jävla rädd. Rädd för den mardröm jag en gång levde i ska finna mig igen. Jag överlevde och jag klarade mig väl, var det ett misstag? Ett misstag jag gjorde mot världen och mig själv? Dom säger det, men jag vägrar att förstå. Jag har precis rest mig upp på ett par ostadiga, darriga ben, och det räcker med en liten knuff för att få mig att falla lika lätt igen. Och det varken vågar eller orkar jag.
Jag behöver dig.